Simon Lindgren - Senaste inläggen

I dessa tider då många av oss är lite försiktigare än på länge när det gäller lyxkonsumtion kan ett intressant samtidsfenomen som seglat upp på YouTube noteras. Nämligen videoklipp på temat "unboxing". Men fenomenet frodas inte bara där utan också i form av egna sajter och communities, exempelvis http://unboxing.gearlive.com. Det som utlovas här är "vicarious thrills from opening new gear".

Unboxing, i det här sammanhanget, handlar med andra ord om audiovisuella och textbaserade skildringar av den där kittlande stunden som man upplever när man packar upp en nyligen inköpt pryl ur sin kartong. I avsaknad av den fysiska upplevelsen av bubbelplast, glansiga manualer och fabriksfärsk elektronikdoft erbjuds här alltså, tycks det, ett surrogat för denna njutning. Men frågan är om det i själva verket handlar om ett surrogat, det vill säga om en ersättning för det vi egentligen vill ha.

Tankarna går till konsumtionssociologer som Jean Baudrillard och Colin Campbell. Den förstnämnde menade i The System of Objects (1968) att idag är det just idén om, symbolvärdet hos, eller tanken på en pryl som är mer central än både dess ekonomiska eller materiella värde. I en liknande anda skrev Campbell i The Romantic Ethic and the Spirit of Consumerism (1987) om hur det som vi som konsumenter egentligen njuter som allra mest av är begäret efter prylarna, inte prylarna i sig. Och ärligt talat: Även om de här teorierna - presenterade på det här sättet - framstår som lite drastiska, så kan man nog känna igen sig lite. Nya datorer, större och plattare tv-apparater, iPods och iPhones... Ofta kan en viss känsla av tomhet och antiklimax infinna sig när själva "unboxingen" är över. För då är kittlingen och njutningen som ligger i att sukta efter, planera och avnjuta köpet slut. Då bär det iväg ut på Pricerunner igen...

Pirates of the Amazon är namnet på ett studentarbete som genomfördes vid ett Holländskt universitet under 2008. Projektet syftade till att parodiera och rikta uppmärksamheten mot några aktuella frågor om upphovsrätt och tillgång till information i dagens mediekultur. Faktum är att man på många sätt lyckades. Vad studenterna gjorde var att skapa en add-on (ett programtillägg) till webbläsaren Firefox, som fungerade på ett sätt som riktade uppmärksamheten mot den motsägelsefullhet som många gånger präglar informationssamhället.

Det nedladdningsbara programtillägget lade till länkar på produktsidorna hos Amazon.com som gjorde det möjligt att ladda ner gratis kopior av det material som säljs där. Vid sidan av att lägga produkter i Amazons varukorg kunde användare då välja att klicka på knappen "Download 4 Free" i de fall då CD'n, DVD'n, spelet eller boken i fråga också fanns tillgänglig via The Pirate Bay.

Projektet avbröts i december då Amazons advokater agerade genom att kontakta studenternas webbleverantör. Deras försvar var alltså att det hela skulle betraktas som ett konstprojekt, och för detta fick de också uppbackning av sin lärare som menade att man missförstått experimentets artistiska natur. Och visst går det att argumentera för att det kan tolkas som konst. Som en bloggare skriver: "Jag tycker faktiskt att projektet är konst, klart i nivå med när Banksy satte upp egna tavlor på Tate och när Dan Wolgers betalade sina böter med att rama in och signera tingsrättens dom." Onekligen ställer det hela i alla fall många intressanta saker rörande traditionella affärsmodeller vs. kulturella förändringar och tekniska möjligheter på sin spets.

Vad är mest skrämmande i det här videoklippet?
Personen som skjuter? Samhället som format honom?
... eller Mediet som visar honom?

I anslutning till den s.k. skolmassakern vid Virginia Tech 2007, och vid de liknande tragedierna i finska Tusby 2007 och nu igår i Kauhajoki har samtliga gärningsmän "förvarnat" genom att lägga ut videoklipp på YouTube. Detta betonas ofta i nyhetsrapporteringen. I Östersunds-Posten skriver man idag att: "Våldsspiralens acceleration på Youtube och i TV-spelsvärlden, kan [...] få ungdomar att till sist inte kunna skilja på rätt och fel, fiction eller verklighet." Kvällsposten skriver, symtomatiskt, att: "Efter att ha lagt upp filmen på nätet tros Matti Juhani Saari ha skjutit ihjäl tio personer." TimesOnline skriver om "the YouTube Gunman" (!). Skeendets djupa tragik till trots, antyds en problematisk orsaksrelation här. "Efter att ha lagt upp filmen" sköt Saari ihjäl tio personer. X leder till Y eller?

Danska medieforskaren Kirsten Drotner har lanserat begreppet mediepaniker. Det är en benämning för den återkommande typ av samhälleliga reaktioner där nya medier och teknologier får bära skulden för beteenden och händelser som i själva verket har helt andra grunder. Kanske kan de ovan nämnda dödskjutningarna vara exempel på sådana beteenden och händelser.

I backspegeln är det närmast löjeväckande hur frågor om ungas exponering för våld, och föräldragenerationens ansvar för detta, ständigt tagits upp på nytt vid tidpunkter då nya medier introducerats. Rövarromanerna på 1890-talet, seriemagasinen på 1950-talet, videofilmerna på 1980-talet, datorspelen på 1990-talet, onlinedatorspelen på 2000-talet. Som om frågan bara är aktuell och viktig vid de tidpunkterna, och försvinner däremellan. Det blir uppenbart att reaktionerna handlar om något annat.

Vid varje tidpunkt när ett nytt medium gör entré leder det till debatter rörande sociala och kulturella normer. I vissa fall antar debatterna formen av heta och känslosamt laddade diskussioner, och det är d& Läs mer och kommentera »

Det här YouTube-klippet är en brittisk reklamfilm för Philips N1500 från 1974. Denna maskin var en i den första generationen av videobandspelare för hemmabruk. Det här var alltså före VHS. N1500, med sina 70-minuterskassetter, hade dock just den där viktiga funktionen som gjorde att videobandspelarens entré i hemmen för trettio år sedan kändes så revolutionerande, nämligen timerinspelning.

Killen i klippet skördar onekligen frukterna av denna lyx. Trots att han haft besök av sin mamma, så kan han ändå se fotbollsmatchen. Därav speakerröstens försäkran: "You don't have to miss anything". Och nog kände man väl själv på samma sätt ibland när det begav sig. Tidigare hade man varit hänvisad till de absoluta tiderna i "DDR-Sveriges" programtablåer, och nu var man plötsligt herre över tiden. Man kunde göra vad man ville när favoritprogrammet sändes, och sedan titta på det när man ville. Hur många gånger man ville.Bildkvaliteten var förstås undermålig med dagens mått mätt, men känslan av att den teknologiska utvecklingen var nära sitt slutmål fick oss att glatt bortse från detta.

Om utvecklingen då kändes linjär och entydigt framåtskridande så är det 2008 inte lika entydigt. Den ständigt nya introduktionen av nya medieplattformar och distributionskanaler har i stället -- i alla fall för tillfället -- lett till en situation präglad av en känsla av ett steg framåt, och ett (eller två) steg tillbaka. Några exempel: De mest nerladdade filerna via BitTorrent är amerikanska TV-serier, hämtade av personer utanför USA (listan). Vår makt över tiden har onekligen ökat sedan videons dagar: Nu kan vi inte bara titta på avsnitten när vi vill efter att de sänts på vår TV, utan också innan de faktiskt har visats (i alla fall i Sverige, och i vissa fall också i seriernas hemland).Ett steg framåt alltså.

Men ändå: Där hemma har jag idag bredbands-TV. Låter futuristiskt, men levereras via en teknik för vilken inspelningsbara boxar ännu inte finns. Igår fick jag också igång IP-telefonin, eller... ja, än så länge går det bara att ringa samtal ut. Först den 26 september när DDR-Telia släpper taget om mitt telefonnummer går det att ringa in. Ett par steg bakåt Läs mer och kommentera »

Hundra svenska musiker har besvarat en enkät om fildelning som gjorts av tidningen Sydsvenskan. Ganska stor oenighet råder bland de svarande: 58 procent av de tillfrågade artisterna tycker att fildelning ska vara olagligt, medan 38 procent menar att den borde släppas fri. Samtidigt har 59 procent av musikerna själva fildelat upphovsrättsskyddad musik. En tanke som lanseras av Sydsvenskan är att det finns en generationsskillnad här. De artister som har slagit igenom på senare år har aldrig upplevt en tid när skivförsäljning genererade stora pengar. Därför framträder inte fildelningen som en hotfull förändring i deras ögon. En citerad informant säger: "Varje gång det har kommit ett nytt musikformat så har musikindustrin kört i diket".

Det är som Marshall McLuhan skrev i Understanding media redan 1964:

"Den som studerar medier inser ganska snabbt att 'nya medier' - vilka de än må vara - ständigt betraktas med tveksamhet av de människor som har vant sig vid att använda andra - tidigare - medier. Detta kanske kan tyckas vara normalt och till och med önskvärt, i och med att den avvaktande hållningen garanterar en grad av social kontinuitet och beständighet i tider präglade av förändring och innovationer. Men all konservatism i världen har ändå ingen chans mot de nya elektroniska mediernas obevekliga framfart".

Han tänkte förstås inte på dagens fildelningsdebatt när han skrev detta, men resonemanget är ytterst tillämpbart i sammanhanget.

Lite här och var på nätet hittar man tips på kreativa, ibland oväntade, användningsområden för prylar som mobiltelefoner och mp3-spelare. Amit Agarwal bloggar exempelvis om att använda mobilkameran för att ta skärmdumpar av felmeddelanden ("blåskärmar") i datorns BIOS, där tangenten PrintScreen inte går att använda. Skärmklippsverktyget som introducerats i och med Windows Vista går också bet i det läget, men det gör förstås inte Amits lösning. Bland övriga förslag återfinns bland annat att använda mobilen för att dokumentera skador på hyrbilar, som spegel, som "säkerhetsvapen" och för att komma ihåg var man parkerade bilen [hela listan och en liknande]. I Afrika används mobiler för att överföra pengar och för att skicka avgörande information inom vårdsektorn.

Som exempel på hur iPods kan "omförhandlas" på sådana här sätt kan nämnas användningsområden som karta, ordlista, personlig tränare och spelmaskin. Mest fascinerande av allt är ändå tricket som gör att du kan krympa din iPod till den mindre modellen iPod Shuffle: "I really hope this works. If not... I'm screwed!". Där kan man snacka om användardriven innovation.

Som kultursociolog, på deltids föräldraledighet, vet jag alltför väl vad det innebär att halka omkring på legobitar med tankarna på teoretiska samtidsanalyser. Faktiskt slås man ibland av likheterna mellan sönernas klossbyggen, pussel och legoprojekt, och det egna jobbet. Desto roligare då att ett spännande brittiskt forskningsprojekt har gjort slag i saken och sammanfört legots allvar med forskningens lek, eller hur det nu är...?

 [video, del 2] 

Den kreative medieforskaren David Gauntlett har lett projektet Constructing Identities där människor har fått bygga modeller av sina personliga identiteter med hjälp av Lego.

Jag upptäckte nyligen det absolut skönaste sättet att bläddra bland alla videoklipp på YouTube, nämligen att använda warpfunktionen. Den ger inte bara en härligt flytande känsla utan åskådliggör också innehållet på ett mycket intressant sätt. När man warpar sig fram på YouTube möter man nämligen videoklippen på basis av deras relation till varandra. De presenteras som små bubblor, och för varje klipp man tittar på skapas linjer från bubbla till bubbla. Börja med ett klipp och prova dig fram!

Det här skulle jag som sociolog kunna använda i undervisningen. Den förhållandevis svårtillgänglige franske teoretikern Pierre Bourdieu ser kulturen som ett "relationellt fält" där olika uttryck ordnas i relation till varandra på basis av hur de används av olika publiker. Sådana tankar blir ju onekligen lättare att exemplifiera nu, när studenterna redan glider runt i en sådan miljö som Bourdieu oavsiktligt förebådade.

Enligt Mason kan det sätt på vilket de stora underhållningsbolagen förgäves försöker kontrollera sina produkter i den digitala eran ses som ett uttryck för nostalgi. Som han ser det måste affärsmodellerna uppdateras. Någonting har gått mycket snett när det lättaste sättet för publiken att nå det innehåll de önskar, i det format de önskar, är kriminaliserat. Mason håller inte tillbaka:

"...the market has utterly failed to provide a wide range of preferable legitimate solutions. If this continues as bandwidth increases and download speeds accelerate, the entertainment industry will be left in ruins."

Som lösning på det hela föreslår han ett system som inte är olikt våra gamla public service-licenser för tv. Istället för att publiken betalar för enskilda skivor eller filmer på fysiska media, kan man tänka sig ett system med en, enligt Masons förslag frivillig, kollektiv licens för musik. Med ett sådant koncept betalar fildelande musikfans, låt säga, 50 kronor i månaden för att "bli lagliga" och för att bli fria att ladda ner, ladda upp och dela musiken hur de vill. De insamlade pengarna kan sedan fördelas mellan upphovsmän på basis av hur populär deras musik är.

Det här är spännande idéer som får mig att tänka på att innovation inte alltid innebär entydigt framåtskridande mot något nytt. I Masons resonemang påminner internet om det tidiga radiomediet...

På The Guardians webb skriver Jamie King, som regisserat Steal This Film II, att fildelning har kommit att bli ett favorithatobjekt för en underhållningsindustri som "vägrar anpassa sina affärsmodeller till P2P-generationen". Som jag skrivit om tidigare, så dyker allt fler exempel på just sådana anpassningar upp.

Senast i raden är The Swedish Model. Som namnet indikerar är detta ett svenskt initiativ och det inbegriper sju independentbolag inom skivbranschen. De säger sig ha en gemensam agenda vars främsta mål är att återupprätta det fokus på musiken som riskerar att gå helt förlorat som en följd av den polarisering av publik och artister som fildelningsdebatten tenderar mot.

De lanserar den tilltalande tanken att kreativitet och bra musik inte är saker som står och faller med givna affärsmodeller eller fysiska medier. Resten av deras programförklaring finns att läsa här.

Ett av de deltagande bolagen, Nomethod, kommer faktiskt härifrån Umeå och i en intervju i VK förklarar Magnus Öberg att det huvusakliga målet är att skapa debatt. Inspirerade av dataspels- och gratistidningsbranscherna kommer man att experimentera med att göra musik tillgänglig för gratis nedladdning som för bolagets del finanseras genom reklam på sajterna.

Den här spännande modellen är ett utmärkt exempel på hur fildelningsfrågan, i alla fall grovt sett, tycks generera två olika former av respons: Å ena sidan kontrollstrategier av juridisk/ekonomisk typ, å andra sidan anpassningsstrategier med fokus på fildelningen som kreativ förändringskraft. Som forskare i ämnet ska jag väl kanske inte "välja sida" i moralisk mening här, men den senarenämnda typen av strategier är onekligen intressantare från ett kulturperspektiv.

När fildelning diskuteras handlar en av de återkommande frågorna om hur artister, låtskrivare, manusförfattare, regissörer och producenter ska kunna tjäna pengar på sina alster. Frågan är förstås motiverad. Även om en minoritet av väletablerade stjärnor har "lyckats" i ekonomisk mening, återfinns kulturarbetare, musiker och konstnärer i allmänhet inte bland samhällets höginkomsttagare. Kultur, konst och kreativitet måste förstås värnas, och därför ligger det nära till hands att oroa sig för vad som håller på att hända, nu i digitaliseringens tidsålder där allt blir tillgängligt i form av fullgoda och överallt tillgängliga kopior av kopior av kopior. Kommer de lidande artisterna att bli alltmer lidande, också i ekonomisk mening? Kommer det stora intresse för kultur, som fildelningens genomslag vittnar om, på ett motsägelsefullt sätt i förlängningen att leda till kulturens död?

Om man tittar på fallet Metallica, metalbandet som stämde sina fildelande fans, verkar farhågan vara befogad. Där tycks fildelningen ha lett till en motsättning mellan artist och publik, och till ett hot om en hämmad kreativitet och om en förskjutning av fokus från konst till business. Men lyckligtvis finns det andra exempel. Fall där den kreativa kultur som fildelningen ändå måste sägas vara (med sina aktiva användare och med den teknikutveckling som den drivit fram), i sin tur har lett till innovativa och nyskapande lösningar från artisternas sida.

Radiohead släppte sitt senaste album In Rainbows helt digitalt på nätet i oktober förra året. De nedladdande fansen uppmanades att betala hur mycket eller lite de ville för låtarna. Det angivna priset var "it's up to you". Senare släpptes, på traditionellt vis, versioner av skivan på fysiska medier. De versionerna gav dock fansen något ytterligare i form av extramaterial, ännu fler låtar, mer visuellt material (i bokform) etc. Hela projektet gav bandet mängder av publicitet, och de tvingades utöka webbservrarnas kapacitet för att klara all trafik.

Tänkandet omkring hur det traditionella skivbolagskonceptet kan revideras togs nyligen ännu ett steg längre när Nine Inch Nails själva gjorde den första delen av albumet "Ghosts I-IV" tillgängligt via The Pirate Bay och ett antal andra bittorrenttrackers. Även från bandets sajt kan man ladda ner de nio första låtarna gratis, alternativt betala omkring 30 svenska kronor ($5) för alla de 36 låtar som utgör hela sviten I-IV. Nine Inch Nails följer också Radioheadmodellen, med släpp av albumet på fysiskt media i olika exklusivt förpackade versioner. Den enorma respons som även detta skivsläpp har fått illustrerar något mycket intressant, näml Läs mer och kommentera »