The YouTube Gunman?

Vad är mest skrämmande i det här videoklippet?
Personen som skjuter? Samhället som format honom?
... eller Mediet som visar honom?

I anslutning till den s.k. skolmassakern vid Virginia Tech 2007, och vid de liknande tragedierna i finska Tusby 2007 och nu igår i Kauhajoki har samtliga gärningsmän "förvarnat" genom att lägga ut videoklipp på YouTube. Detta betonas ofta i nyhetsrapporteringen. I Östersunds-Posten skriver man idag att: "Våldsspiralens acceleration på Youtube och i TV-spelsvärlden, kan [...] få ungdomar att till sist inte kunna skilja på rätt och fel, fiction eller verklighet." Kvällsposten skriver, symtomatiskt, att: "Efter att ha lagt upp filmen på nätet tros Matti Juhani Saari ha skjutit ihjäl tio personer." TimesOnline skriver om "the YouTube Gunman" (!). Skeendets djupa tragik till trots, antyds en problematisk orsaksrelation här. "Efter att ha lagt upp filmen" sköt Saari ihjäl tio personer. X leder till Y eller?

Danska medieforskaren Kirsten Drotner har lanserat begreppet mediepaniker. Det är en benämning för den återkommande typ av samhälleliga reaktioner där nya medier och teknologier får bära skulden för beteenden och händelser som i själva verket har helt andra grunder. Kanske kan de ovan nämnda dödskjutningarna vara exempel på sådana beteenden och händelser.

I backspegeln är det närmast löjeväckande hur frågor om ungas exponering för våld, och föräldragenerationens ansvar för detta, ständigt tagits upp på nytt vid tidpunkter då nya medier introducerats. Rövarromanerna på 1890-talet, seriemagasinen på 1950-talet, videofilmerna på 1980-talet, datorspelen på 1990-talet, onlinedatorspelen på 2000-talet. Som om frågan bara är aktuell och viktig vid de tidpunkterna, och försvinner däremellan. Det blir uppenbart att reaktionerna handlar om något annat.

Vid varje tidpunkt när ett nytt medium gör entré leder det till debatter rörande sociala och kulturella normer. I vissa fall antar debatterna formen av heta och känslosamt laddade diskussioner, och det är då som vi har att göra med en mediepanik. Diskussionen blir då ofta moraliskt polariserad. Mediet framställs som antingen bra eller dåligt, och det är i huvudsak den negativa polen som blir synlig. Diskussionen kommer alltid från "vuxet" håll: Lärare, bibliotekarier, kulturkritiker, politiker eller forskare - alla med sina egna intressen och insatser i frågan - ställer diagnoser och presenterar "lösningar" riktade mot barn och unga. Mediet blir ett lämpligt retoriskt slagträ i diskussioner som handlar om helt andra saker.

Mediepanikerna säger förstås betydligt mindre om medierna som sådana, än vad de säger om mer långtgående sociala och kulturella dilemman. Det moraliserande talet om medierna riskerar därför att leda uppmärksamheten bort från vad det egentligen handlar om. Till exempel faktumet att USA (där förstås Virginia Tech ligger) är världens vapentätaste land, och att Finland (där förstås Tusby och Kauhajoki ligger) ligger på tredje plats i sammanhanget. Omkring 1.6 miljoner skjutvapen ägs av finska privatpersoner och landets lagstiftning på området är bland de mest lössläppta i Europa. Åldersgränsen för att skaffa pistol är 15 år. I Virginia kan alla över 21 år köpa ett handeldvapen i månaden, så länge man inte har beviljats licens att köpa ännu fler. Det är förstås varken YouTube som medium eller lagarna som sådana som av egen kraft, och med automatik, leder till massakrerna. Man undrar ändå var samhällsanalysen tog vägen? Jag menar, "The YouTube Gunman", hallå...?!